Att anpassa klassdiskussioner om behandlingsmetoder till gruppmentaliteten vid olika åldersnivåer
Som individer bär elever alla möjliga reaktionspotential. Det är därför som de första faserna i GBm börjar med individuella samtal. Men om man har klassdiskussioner om metoder för mobbningsbekämpning framträder åldersskillnader mellan grupper. En av de viktigaste är deras reaktioner till de vuxnas auktoritet. Barn på låg- och mellanstadiet är benägna att som grupp acceptera de vuxnas status. Tonåringarna däremot värjer sig gentemot de vuxnas inflytande. Detta är ett "uppdrag de fått av utvecklingens lag".  Vi vet att tonåringarna förbereder sig för vuxenlivet och att varje ny generation ska prova sina egna lösningar.

Tonåringar förväntar sig att vi ska beskydda dem mot mobbning men  de önskar inte att vi ska dirigera dem för mycket. Slutsatsen för de vuxnas "saluföring" av GBm är att de bör markera, indirekt, att deras bidrag avser en begränsad del av livet. Tonåringarna inbjuds att själva fortsätta med demokratiska lösningar. Här finns ett av skälen till GBm:s popularitet bland tonåringar: lösningen av mobbningsfallet består av element som parterna själva bidrar med.

Avgörande för de yngres gillande av GBm har ett annat ursprung: den vuxne är en omtyckt person som lägger ut texten om ett allvarligt ämne. När han eller hon delar ut papperslappar som barnen ska skriva namn på dem "som behöver hjälp" så skriver de utan vidare.

En av pionjärerna i GBm, fritidsledaren Susanne Porswald vid Skallbergsskolan, Västerås,  organiserade administration av förenklade klassenkäter bland kollegerna som hade klasser även å åk 2 (men också i årskurserna 3,4,5 och 6)