En utvecklingsuppgift: När kan en förhandlingsdelegation lyckas? 13-16 mars hölls i Uppsala ett FN-spel där ett 80-tal väl förberedda studenter diskuterade problemet Dafur. Spelet var organiserat av UMUN – Uppsala Model United Nations. Deltagarna var väl förberedda i fråga om innehåll och form. De hade fått läsa välavvägda beskrivningar av konflikten, berörda resolutioner och problemläget utifrån FN-synpunkt. De hade fått en rad anvisningar avsedda att inskola blivande FN-delegater: tillsägelse att klä sig formellt (kavaj, slips, kjol) och en lista på uttryck med vilka FN-yrkanden (clauses) inleds (62 för "Preambulatory", t.ex (Considering… Welcoming…) och 46 för "Operative", t.ex. Accepts … Welcomes…) Dessutom tips att man inleder anföranden med artighetsfraser ("Distinguished chair…", "Fellow delegates…") och att uttrycka sin mening i tredje person. (T.ex. "Egypt feels…" i stället för "I feel…" ) Jag hade tillfälle att vara med i salen på avslutningsdagen och konstatera hur formriktigt spelet om förhandlingar fördes. Men viktigare var att jag hade tillfälle att samtala med två "delegater" i pausen. De informerade mig om de svårigheter som FN:s insatser hade mött; vi var eniga om det hopplösa läget som välvilliga makter hade att hantera. Jag berättade om min idé för fredsfostran: att lära ut konfliktlösning på mikroplan med tanke på överföringseffekter till makroplanet. Om alla skolor i framtiden lärde ut grunderna för terapeutisk medling så skulle detta bli en del av det kollektiva medvetandet. Kommande generationer av väljare skulle gynna de politiker som har motsvarande idéer vid tredjepartsintervention – och hade redan som unga praktiserat dem vid konfliktlösning. En av studenterna hade redan deltagit i en medlaremission i en afrikansk konflikt. Vi hade mycket god kontakt; de skulle se på min hemsida och kontakta mig för en brainstorming om att eventuellt reformera formerna vid FN-insatser. Vår frågeställning blir: vad kan en förhandlingsdelegation göra för att lyckas? |