Slutsatsfobi – det enda hindret mot GBm

I ett anförande i Uppsala universitetets aula den 14 april 2008 använde f. utrikesministern Jan Eliasson uttrycket "beröringsångest" för att ange hur den svenska debatten undviker att diskutera Nato-anslutning. Även om all information säger att Putins Ryssland rustar vill Sverige varken kosta på sitt försvar eller sluta sig till Nato. Vi skulle också kunna säga att här finns det en fobi mot att dra slutsatser.

Skolans anti-mobbning visar liknande slutsatsfobi. Denna hemsida startade med att visa hur man kan finna och behandla dold mobbning med en metod som gillas av eleverna och motsvarar skolans mål för samverkan. Rektorerna i Uppsala brydde sig dock inte om att svara på mitt gratiserbjudande att ge kurser i en metod som nådde dessa mål (och som jag beskrev närmare).

Jag kan inte gissa mig till deras tystnad. Kan det ha berott på att det var kommunen och inte rektorerna som enligt lagen är skadeståndsskyldig? Men kurser i Uppsala hade kommit i gång tidigare och de kom också till stånd som initiativ av eldsjälar i andra kommuner. Låt oss studera fobin som ibland dök upp hos vissa kursdeltagare. Vi skiljer på tre nivåer.

Att hantera slutsatsfobins initialnivå: att komma i gång med terapeutisk medling
Kursdeltagare kan snart dra slutsatsen att man kan nog få de misstänkta mobbarna att samarbeta för en gemensam lösning om man i samtal med dem inte jagade efter deras skuld. Lärarna kan förstå att i en förtroendefull atmosfär kan en medlare få de misstänkta mobbarna att framställa "förslag som även den andra sidan skulle kunna godta". Många skolpsykologer har redan erfarit att elever som är med i våldsamma gäng kan komma i kontakt med sin rädsla att själva blir utsatta för gängets våld. Lärarna blir, efter några övningspass med rollspel, också bekanta med den terapeutiska medlingens know-how. Men bara hälften av kursdeltagarna kommer i gång att försöka. De talar spontant om att de ("överraskande nog") funnit GBm användbar.

Antalet praktiska användare ökar efter enskilda förtroliga samtal. Erfarenheter av mobbning från kursdeltagarnas skoltid kommer fram. De som själva varit mobbade säger vanligen efter kursen att de haft ”så mycket annat att göra att de inte har hunnit med GBm”. De som själva varit mobbare är ofta säkrare att genomföra rollen som terapeutisk medlare.

Även om dessa spontana personliga samtal skulle vara grundade på en "representativ sampel" skulle därav ingen policy för rekrytering av kursdeltagare följa, däremot ett moment för kursledare som kan ta upp den fobi som kan finnas här. Men inte för att uppmana att sluta med sin ångest utan för att visa hur man kan använda den emotiva kraften i sina egna traumatiska skolupplevelser. Fobierna släpper sitt grepp i enskilda samtal; budskapet når fram: Har du varit mobbningsoffer i skolan kan du dra nytta av ditt engagemang mer konstruktivt i GBm än i någon annan metod. Lyssna alldeles särskilt på de misstänkta mobbarna! Din centrala uppmaning till dem (i rätt ögonblick) att finna förslag ”som också den andra sidan kan godtaga” kan få en särskild intensitet.

Att hantera slutsatsfobins mellannivå: svårigheter med att presentera GBm för elever och finna dolda fall
En unik egenskap hos GBm är, som bekant att kunna identifiera mobbningsoffer vid namn (och omedelbart behandla fallet). I länken www.pikas.se/GBm/A3GBm.html  beskriver jag klassdiskussioner som jag själv och några medarbetare har kunnat utföra med önskat resultat. Problemet är att det finns erfarna GBm-praktiker vars goda resultat jag själv bevittnat och som kan betecknas som GBm-entusiaster men som inte förmått att sätta i gång med sådana diskussioner. Jag har iakttagelser från flera länder som kan sammanfattas så: de som är duktiga att genomföra GBm i egna behandlingar av fall har svårare att ställa upp som ledare i klassamtal om metoder.

Detta kan illustreras i fallet med två specialpedagoger som verkligen är duktiga i att hantera mobbningsfall. Jag tryckte på att de skulle "kamma genom" alla klasser i skolan med samtal som leder till upptäckt av mobbning. Men deras styrka låg inte i att presentera GBm för hela klasser (ungefär så som jag beskriver det utifrån egna erfarenheter). Jag komponerade då en "metodförklarande frågelistan" som är presenterad i www.pikas.se/GBm/A3GBm.html  De genomförde frågelistan men tog bort den sista raden som hela blanketten var till för: ”Skriv klasskamratens namn här:…….”

De fick statistik på "vad eleverna tycker om olika anti-mobbningsmetoder" – dvs. data som "vetenskaplig forskning" gillar att samla.

Jag vet inte något annat råd än att vid GBm-kurser förklara att inom ett antimobbningsteam kan man göra arbetsfördelning mellan två talanger. Dels sådana som skickligt kan hantera elevernas olika åsikter i ett klassamtal och få förtroende för GBm, dels sådana som skickligt kan ta hand om upptäckta mobbningsfall.

Att hantera slutsatsfobins toppnivå: att överföra de gemensamma lösningarnas paradigm till makronivån
I länken /www.pikas.se/GBm/A18GBm.html  beskriver jag det tredje paradigmet för att befrämja fred: medling med terapeutiska ingredienser. Jag nämner Jimmy Carters medling mellan Egypten och Israel (1978) som förebilden för GBm. I länken www.pikas.se/GBm/A21GBm.html  definieras det tredje paradigmet – avsett att finna gemensamma lösningar för det största gemensamma bekymret som drabbat mänskligheten på grund av dess egen aktivitet:  överförbrukning av jordens resurser. I dess spår följer en förfärlig slutsats: Hur vi än minskar våra anspråk på levnadsstandard är ökningen av själva antalet människor det stora gemensamma problemet.

Det är i denna punkt som den stora beröringsångesten sätter in.

Rent logiskt finns det två vägar till en minskning av befolkningen. Den ena är att alla samhällen befrämjar barnbegränsning genom frivilliga överenskommelser och lagstiftning. Den andra är att resignera inför befolkningsminskande processer varav den klaraste är – kärnvapenkrig.

Här är slutsatsfobins toppnivå. Innehavet av Bomben håller på att spridas. Sannolikheten att de grupper som i dag utövar självmordsbombning får tag i Bomben ökar. Men ännu väljer de flesta slutsatsfobin att det ska inträffa någon annanstans och inte den närmaste tiden.

Jag ställer det största gemensamma bekymret som en självförstörande profetia. Mitt förslag till en utväg är en global fredsfostran som bygger på ett gemensamt-bekymmer-paradigm. En generation som erfar konfliktlösning genom learning-by-doing i skolan skulle kunna äga ett instrument i en värld som löser gemensamma problem genom överenskommelser.

Världen har inte en terapeutisk medlare som har lärarens ställning i skolan. Men världen kan få en generation som i skolan har erfarit lärarnas medling som tagit fram gemensamma lösningar och som de själva provat på i AKBM. Den generationen kommer att välja politiker som präglats av erfarenheten hur gemensamma lösningar arbetas fram. 

Hur länge skall denna slutsats hindras av fobin mot slutsatser?