|
"Grannfejden" i TV kan användas
för att framhålla en central poäng i GBm
Under hösten 2007 och våren 2008 sändes i TV3 programserien "Grannfejden" med Robert Aschberg som inledande och avslutande programledare vid varje avsnitt. Huvudmedlaren var den pensionerade översten Henriksson, känd som chef för FN:s insatsstyrka. Som medhjälpare varierande psykologer som hade meriter från medlingsverksamhet. I vilken utsträckning serien var rak dokumentär eller delvis överenskommet rollspel framgick inte. Jag diskuterade TV-programmet med mina medarbetare. Någon sade: "Du kan visa detta på en GBm-kurs som exempel på hur man inte ska göra". Förslaget var gott, men vi bör tillägga att i denna underhållningsserie finns det också bra saker som kan tas till vara på av andra som vill försöka sig på medling. Huvudmedlarens karisma är värd att observera. Klokt är också att medlarna i de senaste avsnitten av TV-serien börjar med att träffa parterna var för sig. Medlarna där har det svårare än i skolan genom att parterna är vuxna som låst sina positioner under en längre tid. De behöver inte mötas dagligen som eleverna. Jag vill ta upp serien på denna hemsida därför att det är många lärare som förmodligen tar denna TV-underhållning som en modell för medling i skolan – och sedan blir besvikna när "eleverna inte gör det som man kommit överens om". Trösten sedan blir de glada amatörernas replik: "Man kan ju inte alltid lyckas". GBm vill föra in professionalism i medling. Vad detta är, förklaras på denna hemsida, illustreras i boken Gemensamt Bekymmer metoden (1998) och tränas på de kurser som mina certifierade medarbetare eller, i en avtagande utsträckning, jag själv håller. För medlingsintresserade TV-tittare som sett serien vill jag här framhålla två kritiska poäng:
Programledaren Aschberg har rollen som ett slags överdomare som anslår handlingslinjen. I november 07 fastslog han inledningsvis: "Det gäller att utreda vad saken handlar om". Den som känner hans energiladdade gestalt kunde tolka det som en anvisning en medling ska börja med att följa något som vi känner igen: så gör man vid domstolar. Aschberg skisserar sedan bakgrunden till det aktuella fallet. (T. ex: ”Två grupper inom ett koloniområde i svår fejd” eller "Två husägare som varit vänner men nu är arga fiender". ) Greppet att Aschberg eller medlarna intervjuar de båda parterna var för sig verkar ju som en början på GBm. Om parterna är grupper så sker möten emellertid inte i individuella samtal utan med hela gruppen. Tittarna får färgstarka exempel på parternas känslor illustrerade med den andra sidans påstådda illdåd. Raka invektiv citeras; laddade egna verbaliseringar accentuerar stämningen. ("Dom kallar mig med ord som inte finns i ordboken.") Medlarna frågar också, som i GBm: "Vad skulle man göra?" och rent av ibland "Vad skulle du kunna göra?" Men när parternas svar går ut på att den andra sidan är så elak, insnöad osv. att det är inget att göra föreslår medlaren ett möte där man kan "reda ut saken". Mötet kommer till stånd. Medlarna sitter på den ena sidan av ett fyrkantigt bord och konfliktens parter vid sidorna till höger och till vänster mittemot varandra. Detta är en klassisk domaresituation där domarna ger ordet till parterna som utnyttjar tillfället till beskyllningar. Snart ställer huvudmedlaren frågan: "Hur skulle man lösa det här?" Svaren som han får ger ett uppslag som åtföljs av anklagelser. Exempelvis: "Om han låter bli att…" varefter följer åsikten att lösningen är omöjlig: "Därför att han … (beter sig olämpligt/är en omöjlig person)". Der första sammanträdet leder ofta inte till något konstruktivt förslag. Medlarna träffas sinsemellan. Förvånande nog behöver de utlopp för sin kritik mot parterna. Exempelvis säger en medlare: "Dom håller masken" men det blir inte klart för TV-tittarna vad masken enligt denna medlare dolde. Vid nästa möte, med samma bordsplacering, har medlarna något slags utspel. Vid ett tillfälle hade en av dem med sig ett bilbatteri för att åskådliggöra konflikten. "Nu är batteriet urladdat" sade han. "Det behöver ny ström". Det är möjligt att han i verkligheten sade något mer som någon filmredigerare klippte bort. Den enda "laddning" TV-tittaren såg var parternas vredesmod. Och i sanning, de fortsatta mötena skildrade just detta: i de kommande mötena laddade parterna upp sin egen och motpartens ilska. Vid ett möte försökte en medlare med "Ni har ju varit kompisar förut" men den tilltalade vände detta till ett beklagande över den forna vännens förskräckliga beteende som också visades i en i smyg tagen amatörfilm. I slutskedet kommer den manliga medlaren med en förhandlingslinje. T.ex vid en konflikt mellan grupperna: "Kör det i en demokratisk process" vilket betyder att de skulle reda ut anklagelserna på ett föreningssammanträde. Vid ett tillfälle gav medlaren, i bestämd ton, direkta råd om till en part att han skulle sätta in de 200 kronor som fattades i den gemensamma kassan. På något sätt sattes upp ett skriftligt avtal som TV-tittaren (på grund av begränsad programtid) inte kunde se. Ett annat exempel är att huvudmedlaren föreslår ett staketbygge mellan tomtarna. Man talar om en spaljé. Men den av grannarna som skulle bygga den kör dit med ett lass av bräder för ett rejält hög plank. Efter den sista sammankomsten träder Aschberg in. Uppenbart har han många järn i elden. Han frågar: "Hur har det gått?" Han får svaret att konflikten inte är helt över men att det finns (exempelvis) ett skrivet avtal eller överenskommelse om staketbygge. Den effektive Aschberg vill se handslag. Någon av parterna vägrar, den andre är tveksam. Aschberg trycker på: "Kom igen då!" säger han på sitt suggestiva sätt. Några handslag kommer till stånd men ofta uteblir de. Medlarna har inte kommit på den konstruktiva nyckelreplik som skulle kunna vägleda parterna i en konstruktiv riktning I den första fasen av GBm, när den första förtroendeskapande inledningen är avklarad, ställer den terapeutiske medlaren en fråga som styr det fortsatta medlingsarbetet: "Kan du (som har så många kloka idéer) komma på ett förslag till lösning som också Kent (den andra sidan) skulle kunna godta?" Om inte svaret kommer genast pressar den terapeutiske medlaren lugnt men envist på. Han eller hon tar upp en bit av någon idé som skymtat men utvecklar den inte själv. Bit-för-bit tar ett förslag till lösning form som diskussionspartnern identifierar som eget. Den terapeutiske medlaren förstärker förslaget. Om parten utgörs av en grupp, får alla i enskilda samtal komma med egna förslag. Sedan träffar medlaren alla på samma sida som en grupp. Man jämkar och förstärker så att det framstår som gruppens samlade förslag. När detta är klart ställs frågan: hur ska man framställa förslaget till den andra sidan så att han eller hon kan godta det. Man gör en liten repetition hur gruppens förslag framställs. (Man börjar med att säga något om den andra sidan som är både gott och riktigt.) I det ovanstående känner läsaren av denna hemsida igen resten av GBm:s faser. Varför skriver jag inte till Aschberg och ber honom att bättra på "Grannfejden" genom att koncentrera på uppgiften att komma på förslag till lösning som också den andra sidan skulle kunna godta? |