1. Klimathotet kan få mänskligheten att inse att en gemensamma lösning är en ödesfråga.
Vi lever under klimathotets första skede där massmedia rapporterar att samåkning ökar något, att ansvariga ministrar gjort energibesparingar genom att använda lågenergilampor, att regeringar gynnar tillverkning av biobränlse av vete som minskar u-landsbefolkningens överlevnad. Men ingen politiker vågar föreslå stopp för charterresor med flyg. Människor kan själva dra slutsatsen att utsläppshandel egentligen betyder köp av rättigheter att döda.

Prognosmakarna upprepar att "det är redan för sent". Ingen vill vara en politiskt inkorrekt olycksprofet men tänkande elever i skolorna kan räkna ut att klimathotets grundläggande orsak – ökning av jordens befolkning – så småningom kommer att utlösa storkonflikter som utmynnar i kärnvapenkrig som har den bieffekten att minska antalet människor på vår gemensamma rymdfarkost. Förvisso jobbigt för de överlevande men ändå ett slags lättnad.

Önskvärt vore att klimathotet ytterst kan hanteras genom internationellt samarbete av en framtida generation som fostrats till att lösa gemensamma problem med fredliga medel.

2. Den centrala metoden för fredsfostran bör vara learning-by-doing på mikronivån med diskussioner om konfliktlösning på makronivån.
Erfarenhet av fredliga lösningar av verkliga konflikter i skolan kan spela en avgörande roll för att skapa medvetande om vilka möjligheter förhandlingar på det internationella planet erbjuder. En framtida generation som erfarit hur gemensamma lösningar åstadkoms kan kräva motsvarande processer av de politiker som de väljer som sina representanter.
 
 

3. Ur alla människors gemensamma fysiologiska uppbyggnad följer att gemensam konfliktlösning i en kritisk punkt är beroende av medling.
Alla människor – såväl vardagsmänniskor som höga politiska beslutsfattare – har samma fysiologiska mekanismer. Vid alla konflikter blir samspelet mellan hjärnbarken (där fredens ideal är lagrade) och limbiska systemet (känslocentrum) aktuellt. Ideal för att lösa konflikter i samförstånd förlorar sitt inflytande när jaget upplever ett hot som aktuellt (här-och-nu upplevelse) och bedömer att man inte vill eller kan fly (eller förneka faktum att man är i underläge). Detta händer inte bara för elever i skolan utan även för vishetsgurus och instruktörer i ickevåldskommunikation. Fiendebilden utlöses, det limbiska systemet tar kommandot över hjärnbarken som förvandlas till advokat som finner bevis för den andra sidans elakhet.

När parterna är nationer trappas konflikter upp till krig. Ju högre befolkningsstress desto högre sannolikhet att nukleära vapen utlöses av de aggressiva medan andra till det sista förnekar hotet eller hoppas på ett under.

 Av detta följer att i centrum för konfliktlösning i skolan bör stå medling som eleverna praktiserat på skolans mikronivå medan lärarna gör anknytningar till makronivån.

4. Medling vid konflikter bör styras av ett terapeutiskt grepp som börjar med enskilda samtal där parterna finner lösningsförslag som också den andra sidan kan godta.
Vanligtvis brukar medlare uppträda som rådgivare eller rent av domare. Oftast börjar medlaren med att möta de båda parterna tillsammans. Det är då naturligt att parterna kommer med anklagelser och motanklagelser. Men om medlaren först träffar parterna i enskilda samtal och hör på deras version utan invändningar uppstår en avspänd, läkande, atmosfär. Då kan medlaren ställa frågan om samtalspartnern kan finna lösningsförslag som också den andra sidan skulle kunna godtaga.

Den terapeutiska medlingens konst består i att lyssna fram den minsta antydan till ett sådant förslag och förstärka den. Den skytteldiplomatiska aktiviteten följer men sammanträde med parterna kommer inte till stånd förrän de har förslag som skulle kunna vinna gemensamt godkännande.

I skolans värld har terapeutiska medlare även kunnat lösa asymmetriska konflikter (konflikter där den ena parten är starkare). Medlaren fokuserar så starkt på en gemensam lösning att skuldfrågan blir inaktuell. Detta sker även vid mobbningsbekämpning. I enskilda samtal kan mobbarna under skicklig ledning komma i kontakt med sitt omedvetna bekymmer att själva bli offer för den våldsdynamik som råder i gruppen; hos dem själva uppstår motivet för en gemensam lösning.

Även en terapeutisk medlare får stöd av sitt limbiska system: tillfredsställelsen över att ha bidragit till en gemensam lösning.

De internationella konflikterna har en dynamik som liknar gruppmobbning. Att tillämpa terapeutisk medling vid internationella konflikter är inte möjlig i dagens läge. Delegaterna vid förhandlingar uppträder i grupp; enskilda möten med medlaren skulle vara osolidariska mot de övriga i delegationen. Men om delegaterna under sin skoltid har erfarit terapeutisk medling som följer det gemensamma bekymrets paradigm, skulle medling mellan förhandlingsdelegationerna underlättas. Vi skulle äga ett hjälpmedel till en överlevnad för mänskligheten på anständiga villkor.