”Vad
betyder inom mobbningsbekämpning att en metod är
’evidensbaserad’?
Politikerna i en kommun i Sverige visste väl att själva ordet "evidens" betydde ungefär ”vetenskapligt bevisad” men de hade på känn att det hade gått magi i ordets användning. De gav skolpsykologkontoret i uppdrag att reda ut vad som var i någon mening "verklig evidens" och vad som bara var ett försök att sälja en metod med det skimmer som ordet "evidens" gav. En skolpsykolog var medlem av ett nätverk av kolleger. Han skickade ut frågan: vad betyder egentligen "evidensbaserad"?
Det mest typiska svaret ljöd:
”Det finns i dag i … litteraturen en konsensus kring följande nivå för att en metod ska rekommenderas för en större spridning: Evidens från minst två väldesignade randomiserade kontrollerade studier, från minst två oberoende undersökningar (olika forskningsgrupper) som kommit fram till motsvarande slutsatser om exempelvis en metods effekt.”
Skolpsykologen förstod troligen att detta svar inte var användbart i den praktik som skulle tillämpas i skolan. Jag fick också frågan om evidens och rekommenderade honom att bena upp problemet utifrån följande fråga: hur skaffa evidens att mobbning inte förekommer? All behandling ger väl effekter medan behandlingen pågår men hur kan man utföra objektiva observationer bakom skolpersonalens rygg som intygar att mobbningen har upphört eller minskat?
Varje observatörs närvaro bidrar ju i sig till att eventuell mobbning minskar eller döljs. Kanske skulle övervakningskameror i alla hörn ge evidens att mobbning inte förekommer? Men de skulle ju förvandla skolorna till "övervakade anstalter"… Min ståndpunkt just nu är att det inte finns några metoder för skolbruk som ger en det slags evidens som definieras i ovannämnda citat.
Vad göra i detta läge? Svaret kan inte bli annat än man tager vad man haver. Och när vi har sagt detta är vi inne på (1) forskarens trovärdighet och (2) förhållandet mellan påverkans kvalitet och resultatkontroll (dvs. vilken metod gynnar vilken evidens?)
Vad bygger upp forskarens trovärdighet? För någon vecka sedan såg jag på TV en mobbningsforskare som ondgjorde sig över det svenska Skolverket som inte kunde bestämma vilken metod som var bäst. Jag kan inte säga om han använde själva ordet "evidens" men så mycket var klart att hans hela-skolan-program var bäst av den enda anledningen att det är det enda som, enligt honom, var "vetenskapligt undersökt".
Samma sak hände i TV som har hänt år ut och år in i andra massmedia. När forskaren säger att efter användningen av hans metod hade mobbningen minskat med 50 % så är det ingen som vågar fråga vad som skulle ske med resten som fortfarande mobbade? Ingen kom heller på att fråga hur han hade fått de siffror han framhöll.
Vår skolpsykolog gick till den världsberömdes publikationer och fann att denne hade fått sina siffror helt enkelt genom frågelistor till eleverna. ("Har du varit mobbad en gång om dagen/i veckan/ månaden/inte alls?" – "Har du sett någon annan…" etc. ) Alltså, den världsberömde hade inte heltäckande oberoende objektiva observationer om icke-förekomst. Han hade helt enkelt distribuerat frågelistor före sitt hela-skolan-program och sedan igen efter programmet. Men detta är ju i alla fall något slags evidens. Och framförallt: uttryckt i siffror!
Vetenskap värd namnet provar alternativa förklaringar. Det är möjligt att forskarens hela-skolan-program med sina filmer och stories om mobbningens förfärlighet helt enkelt hade påverkat elevernas uppfattning av begreppet "mobbning". De trakasserier som eleverna före programmet räknade som mobbning framstod efter denna suggestiva upplysning som rätt oskyldiga. Eleverna svarade nu, sammanfattningsvis, att "mobbning förekommer mindre".
Elevernas svar på papper är ett objektivt faktum i sig. Det troliga är att de till en del också bygger på deras objektiva observationer. Men till vilken del? Ingen kan bevisa proportionerna mellan deras överdrivna farhågor och deras förnekande av verklig mobbning. (Dvs. företeelser som även andra skulle beteckna som "mobbning").
Den drivande motorn för den antydda forskarens hela-skolan-program är fiendebilden av en enskild mobbare och av gruppen av mobbare sammanlagt. Greppet i hans program är de rättänkandes försvar mot vissa elaka medmänniskor. (Jaget mot ett ondskefullt "alter"). Skillnaden mellan en president som förklarar krig mot terrorister och denne mobbningsbekämpare är i huvudsak att presidenten har makten att ge order åt arméer med dödsbringande beväpning. Den som är starkast vinner.
Jag har inte ställt till med en offentlig debatt om detta därför att jag har velat först presentera ett bättre anti-mobbnings program och sedan lösa evidensfrågan. Att terapeutisk medling står i överensstämmelse med skolans värdegrund kan bevisas genom innehållsanalysen.
Värdegrunden är inte att "vända den andra kinden till" eller humanistisk förståelse av busen. Varför inte? Svaret är att lärarens "jag" bevarar nämligen sin dominans över elevens "alter" även när läraren öser på med sin rådgivande kärlek.
Den terapeutiska medling som jag presenterat på denna websajt utgör en tredje dimension mellan tillrättavisande och förlåtelse.
Frågan är nu: vad är evidensen för att terapeutisk medling leder till avsedda resultat? Den lägre form av evidensen ligger i intervjuer av dem som varit inblandade i mobbning och sedan genomgått GBm. Svagheten med den är att intervjupersonen är påverkad av intervjuarens förväntningar.
Jag presenterar härmed ett nytt evidensbegrepp: "spontan generalisering av interaktion".
Vad menas här med ”generalisering av interaktion”?
Om en lärare genom sitt beteende påverkar eleven att utföra samma beteende utan att eleven fått uppmaning att göra det så har det skett en överföring av ett beteendemönster i en interaktion mellan läraren och denne elev. Detta är skilt från enkel imitation eftersom beteendet i fråga är medlarbeteende som anpassas till helt olika konfliktfall. Men överföring av beteendemönster måste vara spontan för att utgöra en evidens. (”Spontan” till skillnad från när eleven tar över beteende enl. tillsägelse eller rekommendation från läraren)
Resultat av "spontan interaktiv generalisering" kan konstateras av oberoende observatörer men detta gör inte anspråk på vara det ultimativa svaret på evidensproblemet i forskningen om mobbningsbekämpning. Liksom alla andra evidensindikationer har den sina svagheter. Man kan lätt associera till "folie à deux" – ett tokeri som delas gemensamt. Men det finns en pedagogisk fördel med att söka evidens genom interaktiv generalisering: den inspirerar skolpersonalen att ta konsekvenserna av det kända faktum att eleverna följer mer vad en lärare gör än vad han eller hon säger.
Den som fattat innebörden av ”terapeutisk medling” torde ha ett bra beteendemönster att överföra till sina elever. Och den lärare som leder denna medling har i medlingsprocessen åstadkommit en serie av predicerade reaktioner. Det viktiga är att läraren får inspiration av att "nu är han/hon med" (att ha ändrat elevernas beteende genom en interaktion som lett till en spontan verifikation från eleven). Att ha lyft mobbningens börda från en elev som man känner betyder mer än svaren på frågelistor vars innebörd inte är entydigt upphörande av mobbning.
Politikerna i en kommun i Sverige visste väl att själva ordet "evidens" betydde ungefär ”vetenskapligt bevisad” men de hade på känn att det hade gått magi i ordets användning. De gav skolpsykologkontoret i uppdrag att reda ut vad som var i någon mening "verklig evidens" och vad som bara var ett försök att sälja en metod med det skimmer som ordet "evidens" gav. En skolpsykolog var medlem av ett nätverk av kolleger. Han skickade ut frågan: vad betyder egentligen "evidensbaserad"?
Det mest typiska svaret ljöd:
”Det finns i dag i … litteraturen en konsensus kring följande nivå för att en metod ska rekommenderas för en större spridning: Evidens från minst två väldesignade randomiserade kontrollerade studier, från minst två oberoende undersökningar (olika forskningsgrupper) som kommit fram till motsvarande slutsatser om exempelvis en metods effekt.”
Skolpsykologen förstod troligen att detta svar inte var användbart i den praktik som skulle tillämpas i skolan. Jag fick också frågan om evidens och rekommenderade honom att bena upp problemet utifrån följande fråga: hur skaffa evidens att mobbning inte förekommer? All behandling ger väl effekter medan behandlingen pågår men hur kan man utföra objektiva observationer bakom skolpersonalens rygg som intygar att mobbningen har upphört eller minskat?
Varje observatörs närvaro bidrar ju i sig till att eventuell mobbning minskar eller döljs. Kanske skulle övervakningskameror i alla hörn ge evidens att mobbning inte förekommer? Men de skulle ju förvandla skolorna till "övervakade anstalter"… Min ståndpunkt just nu är att det inte finns några metoder för skolbruk som ger en det slags evidens som definieras i ovannämnda citat.
Vad göra i detta läge? Svaret kan inte bli annat än man tager vad man haver. Och när vi har sagt detta är vi inne på (1) forskarens trovärdighet och (2) förhållandet mellan påverkans kvalitet och resultatkontroll (dvs. vilken metod gynnar vilken evidens?)
Vad bygger upp forskarens trovärdighet? För någon vecka sedan såg jag på TV en mobbningsforskare som ondgjorde sig över det svenska Skolverket som inte kunde bestämma vilken metod som var bäst. Jag kan inte säga om han använde själva ordet "evidens" men så mycket var klart att hans hela-skolan-program var bäst av den enda anledningen att det är det enda som, enligt honom, var "vetenskapligt undersökt".
Samma sak hände i TV som har hänt år ut och år in i andra massmedia. När forskaren säger att efter användningen av hans metod hade mobbningen minskat med 50 % så är det ingen som vågar fråga vad som skulle ske med resten som fortfarande mobbade? Ingen kom heller på att fråga hur han hade fått de siffror han framhöll.
Vår skolpsykolog gick till den världsberömdes publikationer och fann att denne hade fått sina siffror helt enkelt genom frågelistor till eleverna. ("Har du varit mobbad en gång om dagen/i veckan/ månaden/inte alls?" – "Har du sett någon annan…" etc. ) Alltså, den världsberömde hade inte heltäckande oberoende objektiva observationer om icke-förekomst. Han hade helt enkelt distribuerat frågelistor före sitt hela-skolan-program och sedan igen efter programmet. Men detta är ju i alla fall något slags evidens. Och framförallt: uttryckt i siffror!
Vetenskap värd namnet provar alternativa förklaringar. Det är möjligt att forskarens hela-skolan-program med sina filmer och stories om mobbningens förfärlighet helt enkelt hade påverkat elevernas uppfattning av begreppet "mobbning". De trakasserier som eleverna före programmet räknade som mobbning framstod efter denna suggestiva upplysning som rätt oskyldiga. Eleverna svarade nu, sammanfattningsvis, att "mobbning förekommer mindre".
Elevernas svar på papper är ett objektivt faktum i sig. Det troliga är att de till en del också bygger på deras objektiva observationer. Men till vilken del? Ingen kan bevisa proportionerna mellan deras överdrivna farhågor och deras förnekande av verklig mobbning. (Dvs. företeelser som även andra skulle beteckna som "mobbning").
Den drivande motorn för den antydda forskarens hela-skolan-program är fiendebilden av en enskild mobbare och av gruppen av mobbare sammanlagt. Greppet i hans program är de rättänkandes försvar mot vissa elaka medmänniskor. (Jaget mot ett ondskefullt "alter"). Skillnaden mellan en president som förklarar krig mot terrorister och denne mobbningsbekämpare är i huvudsak att presidenten har makten att ge order åt arméer med dödsbringande beväpning. Den som är starkast vinner.
Jag har inte ställt till med en offentlig debatt om detta därför att jag har velat först presentera ett bättre anti-mobbnings program och sedan lösa evidensfrågan. Att terapeutisk medling står i överensstämmelse med skolans värdegrund kan bevisas genom innehållsanalysen.
Värdegrunden är inte att "vända den andra kinden till" eller humanistisk förståelse av busen. Varför inte? Svaret är att lärarens "jag" bevarar nämligen sin dominans över elevens "alter" även när läraren öser på med sin rådgivande kärlek.
Den terapeutiska medling som jag presenterat på denna websajt utgör en tredje dimension mellan tillrättavisande och förlåtelse.
Frågan är nu: vad är evidensen för att terapeutisk medling leder till avsedda resultat? Den lägre form av evidensen ligger i intervjuer av dem som varit inblandade i mobbning och sedan genomgått GBm. Svagheten med den är att intervjupersonen är påverkad av intervjuarens förväntningar.
Jag presenterar härmed ett nytt evidensbegrepp: "spontan generalisering av interaktion".
Vad menas här med ”generalisering av interaktion”?
Om en lärare genom sitt beteende påverkar eleven att utföra samma beteende utan att eleven fått uppmaning att göra det så har det skett en överföring av ett beteendemönster i en interaktion mellan läraren och denne elev. Detta är skilt från enkel imitation eftersom beteendet i fråga är medlarbeteende som anpassas till helt olika konfliktfall. Men överföring av beteendemönster måste vara spontan för att utgöra en evidens. (”Spontan” till skillnad från när eleven tar över beteende enl. tillsägelse eller rekommendation från läraren)
Resultat av "spontan interaktiv generalisering" kan konstateras av oberoende observatörer men detta gör inte anspråk på vara det ultimativa svaret på evidensproblemet i forskningen om mobbningsbekämpning. Liksom alla andra evidensindikationer har den sina svagheter. Man kan lätt associera till "folie à deux" – ett tokeri som delas gemensamt. Men det finns en pedagogisk fördel med att söka evidens genom interaktiv generalisering: den inspirerar skolpersonalen att ta konsekvenserna av det kända faktum att eleverna följer mer vad en lärare gör än vad han eller hon säger.
Den som fattat innebörden av ”terapeutisk medling” torde ha ett bra beteendemönster att överföra till sina elever. Och den lärare som leder denna medling har i medlingsprocessen åstadkommit en serie av predicerade reaktioner. Det viktiga är att läraren får inspiration av att "nu är han/hon med" (att ha ändrat elevernas beteende genom en interaktion som lett till en spontan verifikation från eleven). Att ha lyft mobbningens börda från en elev som man känner betyder mer än svaren på frågelistor vars innebörd inte är entydigt upphörande av mobbning.