"Hur många använder GBm?"

Kreativa människor kan prova en idé därför att den verkar lösa ett angeläget problem. De frågar inte efter om andra har tillämpat den. De tar den som ett tips att bygga vidare på. De vill stärka något som de redan var engagerade i för att växa vidare.

När däremot icke-kreativa människor hör om en ny metod, frågar de genast: ”Hur många använder den?” När de hör att det är många vågar de provar den.

Jag ringaktar inte de icke-kreativa. Rutiner ger ju trygghet. Men jag vill inte ge dem siffror som man får när man frågar med enkäter vad eleverna anser om mobbningens förekomst.

Det är roligare att umgås med de kreativa. Jag kan stödja dem ifall de efter eget fältarbete med GBm vill hålla kurser och föra GBm vidare.

Men även de kreativa behöver en viss bekräftelse på att de inte är så farligt originella att de kan stötas ut från de genomsnittligas gemenskap. För dem brukar jag tala om att jo, sedan 1970-talet finns det lärare och elevvårdspersonal som säger att de använt "Pikas  metod" men eftersom jag inte utan vidare vill kontrollera i vad mån de har gjort om metoden på sitt sätt, vet jag inte heller om det är GBm de har använt eller utvecklat den vidare.

Jag brukar tala om för de kreativa (som brukar orka forska på Internet): mata in orden  Shared Concern method Anatol Pikas i en följd vid exempelvis i en Google-undersökning.  Det är några hundratal referenser du får men kom ihåg att jag har själv har inte publicerat något sedan artikeln “New Developments of the Shared Concern method. School Psychology International.  Vol. (3):307-326,  2002.  Skälet är att jag sedan 2002 varit fullt upptagen med att arbeta på fältet och ställa i ordning ett engelskspråkigt manuskript vars tema är just det som jag antyder i många sammanhang på denna hemsida: hur människor som tror sig använda GBm i själva verket använder STm, Suggestiv-Tillsägelse-metoden. Observera att detta inte är en förebråelse för bristande "renlärighet"; min inställning är: använd era varianter, jag är tacksam ifall ni anger ursprunget.  Vill ni ordna en konferens så vill jag uppmuntra det. Låt oss där jämför olika varianter av "Pikas GBm/SCm".

Redan nu är användarna så många att jag väljer bara en att kommentera. Det är australiensare Ken Rigby, professor vid University of South Australia, Adelaide, som gjort en instruktionsfilm om SCm.  Rigbys film är en kommersiell produkt som kan rekvireas från  http://www.readymade.com.au/method/index.htm

Rigby, som själv publicerat flera böcker om mobbning (bullying) anger mycket riktigt mig som metodens upphovsman och nämner att de personer som spelar mobbningsterapeuter har deltagit i mina kurser. Emellertid använder han beteckningen "Method of Shared Concern" vilket befriar mig från att säga att Rigby inte återgett min Shared Concern method riktigt. Han står ju för en egen variant fastän för mig tycks den vara lik den STm/PCm som jag använde på 1970-talet, före paradigmskiftet,  före fokuseringen på det gemensamma bekymret (GBm/SCm).

Jag uppmanar alla, botanisera mer om SCm/GBm på nätet! Men jag skulle vilja diskutera andras varianter bara med dem som själva provar  GBm (SCm) för att hantera misstänkt mobbning.