Susanne Porsvald berättar hur
hon fick napp med frågelistan lågt ner i
skolåldrarna
Som medlem av antimobbningsteamet på vår skola, känns det viktigt och nödvändigt att försöka hitta nya grepp för att bekämpa den mobbning som finns.
Jag har haft turen att en av mina kollegor, Ritha Mälström, redan sen tidigare varit bevandrad på detta område, och även har arbetat med Pikas modell i flera år. Ritha puffade för att detta skulle vara en metod som kunde ge resultat, och vi bestämde oss för att göra den också till vår. Efter att ha gått utbildningen med Anatol Pikas, så väntade jag på att övriga lärare skulle komma ”rusande” till mig, och be om hjälp med fall. Tillströmningen blev inte direkt enorm…
Här behövdes något nytt för att kunna få reda på vilka barn som var i behov av vår hjälp! Vi gick tillbaka till källan, pratade med Anatol, och diskuterade i gruppen hur går vi vidare? Hur får vi reda på de dolda fall som vi nu förstår finns, men ingen ser… inte ens klassläraren?
Jag tog som uppgift att försöka genomföra en undersökning, där förhoppningen var att det skulle framgå vem/vilka som var utsatta. I Pikas bok finns en enkät, riktad till högstadie- elever, som fick utgöra grunden för min förenklade variant. Enkäten skulle nämligen distribueras i år tre. Min förhoppning om att detta skulle ge något napp var väl inte så stor, men det var klart värt ett försök.
Det hela började med att jag i dialog med klassen, presenterade ett problem:
”Hur kommer det sig att de vuxna i skolan så sällan får reda på om någon i klassen mobbas?
I och med detta startar en diskussion om hur det kan komma sig. Med tanke på barnens ålder var det här också relevant att prata om vad är mobbning, och vad är vanliga konflikter!
Hela dialogen bygger på barnens egen medverkan och delaktighet, och genom att ställa följdfrågor samt haka på deras egna förslag väcks intresse.
Vi diskuterar en stund om vad mobbning är, vad tråkningar är, idéer om orsaken till tystnaden runt namngivning. Nu styr vi in på att prata om vilken metod som skulle vara bra att använda för att komma till rätta med problemet.
Jag presenterar iden om en vuxen som de känner sig trygg med, en person som medlar mellan parterna, utan att ta ställning för eller emot, men som ser till att mötet löper tryggt -skulle en sådan person kunna vara medlare? Barnen svarade positivt på det, och då ställde jag följdfrågan:
”Skulle jag kunna vara den personen som medlar om någon här i klassen kände sig utsatt?”
Till det ställde sig barnen också positiva, och därför delade jag ut enkäten som barnen direkt fick svara på. På grund av deras låga ålder gick vi väldigt enkelt igenom frågorna, men jag gick även runt och svarade på frågor som kom upp. De var mest av arten: ”ska krysset vara här?”, och ”om man har svarat nej på fråga 1, måste man skriva något på fråga 2 då?”
Och resultatet?
Ja, det blev så att ett par elever skrev att en annan kamrat i klassen behövde hjälp, och ett barn skrev även sitt eget namn; jag vill ha hjälp! Direkt blev bilden lite klarare över den rådande situationen i klassen. Det kom även fram vilka som var de misstänkta mobbarna, eftersom enkätbesvararna skrev lite om hur det brukar gå till, och vilka som brukar vara inblandade. Nu blev det läge att agera direkt, och det gjorde jag, med samtal i den ordning som metoden föreskriver. Jag jobbade intensivt med detta fall, och det föll väl ut.
Med det planerar vi att fortsätta ge våra elever dessa enkäter med jämna mellanrum, och hoppas att vi har hittat en metod som hjälper oss i det svåra arbetet att bekämpa mobbningen!
Som medlem av antimobbningsteamet på vår skola, känns det viktigt och nödvändigt att försöka hitta nya grepp för att bekämpa den mobbning som finns.
Jag har haft turen att en av mina kollegor, Ritha Mälström, redan sen tidigare varit bevandrad på detta område, och även har arbetat med Pikas modell i flera år. Ritha puffade för att detta skulle vara en metod som kunde ge resultat, och vi bestämde oss för att göra den också till vår. Efter att ha gått utbildningen med Anatol Pikas, så väntade jag på att övriga lärare skulle komma ”rusande” till mig, och be om hjälp med fall. Tillströmningen blev inte direkt enorm…
Här behövdes något nytt för att kunna få reda på vilka barn som var i behov av vår hjälp! Vi gick tillbaka till källan, pratade med Anatol, och diskuterade i gruppen hur går vi vidare? Hur får vi reda på de dolda fall som vi nu förstår finns, men ingen ser… inte ens klassläraren?
Jag tog som uppgift att försöka genomföra en undersökning, där förhoppningen var att det skulle framgå vem/vilka som var utsatta. I Pikas bok finns en enkät, riktad till högstadie- elever, som fick utgöra grunden för min förenklade variant. Enkäten skulle nämligen distribueras i år tre. Min förhoppning om att detta skulle ge något napp var väl inte så stor, men det var klart värt ett försök.
Det hela började med att jag i dialog med klassen, presenterade ett problem:
”Hur kommer det sig att de vuxna i skolan så sällan får reda på om någon i klassen mobbas?
I och med detta startar en diskussion om hur det kan komma sig. Med tanke på barnens ålder var det här också relevant att prata om vad är mobbning, och vad är vanliga konflikter!
Hela dialogen bygger på barnens egen medverkan och delaktighet, och genom att ställa följdfrågor samt haka på deras egna förslag väcks intresse.
Vi diskuterar en stund om vad mobbning är, vad tråkningar är, idéer om orsaken till tystnaden runt namngivning. Nu styr vi in på att prata om vilken metod som skulle vara bra att använda för att komma till rätta med problemet.
Jag presenterar iden om en vuxen som de känner sig trygg med, en person som medlar mellan parterna, utan att ta ställning för eller emot, men som ser till att mötet löper tryggt -skulle en sådan person kunna vara medlare? Barnen svarade positivt på det, och då ställde jag följdfrågan:
”Skulle jag kunna vara den personen som medlar om någon här i klassen kände sig utsatt?”
Till det ställde sig barnen också positiva, och därför delade jag ut enkäten som barnen direkt fick svara på. På grund av deras låga ålder gick vi väldigt enkelt igenom frågorna, men jag gick även runt och svarade på frågor som kom upp. De var mest av arten: ”ska krysset vara här?”, och ”om man har svarat nej på fråga 1, måste man skriva något på fråga 2 då?”
Och resultatet?
Ja, det blev så att ett par elever skrev att en annan kamrat i klassen behövde hjälp, och ett barn skrev även sitt eget namn; jag vill ha hjälp! Direkt blev bilden lite klarare över den rådande situationen i klassen. Det kom även fram vilka som var de misstänkta mobbarna, eftersom enkätbesvararna skrev lite om hur det brukar gå till, och vilka som brukar vara inblandade. Nu blev det läge att agera direkt, och det gjorde jag, med samtal i den ordning som metoden föreskriver. Jag jobbade intensivt med detta fall, och det föll väl ut.
Med det planerar vi att fortsätta ge våra elever dessa enkäter med jämna mellanrum, och hoppas att vi har hittat en metod som hjälper oss i det svåra arbetet att bekämpa mobbningen!