Min tro på
"Internetförstärkt från-mun-till-mun-metod" är
härledd av konferenserfarenheter
Min tro på "Internetförstärkt från-mun-till-mun-metod" är härledd av konferenserfarenheter som säger att en innovation inom fredsfostran, disciplinproblem eller mobbningsbekämpning inte kan få genomslagskraft från en talarstol på en konferens.
Det finns konferensorganisatörer som av hela sitt hjärta inget hellre vill än att skapa fred, införa trivsel i skolan och bekämpa mobbning. De engagerar kända namn att hålla anföranden (linjetal – key-note-speeches). Men så träder i kraft en naturlag som säger att konferens i vårt ämne bär fröet till sin egen upplösning. För att få med åhörarna måste budskapet nämligen uttrycka det som redan är bekant och väcka känslor. Och en förkunnelse som enar ett auditorium är det kända att busarna är elaka och offret oskyldigt.
Förslag till åtgärder blir därefter: eleverna ska ha upplysning om det onda; behandling av förekommande fall ska vara bestämd. Detta kan sägas med några meningar men traditionen bjuder längre anföranden vilket har till följd att de ter sig långrandiga. Åhörarna som inte får material för att hantera elevernas beteendeproblem på annat sätt än vad de redan gör säger i pauserna: "Samma gamla tjat om igen". Och tillägger "Man åker till konferenser mest för att träffa folk".
Utbildningsdepartementen och skolverken världen över upptäcker att stora konferensers inneboende dynamik sätter gräns för att sprida nya insikter. För att begripa en innovation fordras ju tid för eftertanke – vilket betyder att organisatörerna själva måste ha deltagit i en förberedd workshop för metoden ifråga. Innan detta har inträffat ställer de till med skenlösningen med grupparbete på konferenser och studiedagar. Deltagarna i smågrupper tar fram sina tankerutiner som kan vara kloka men i slutet av dagen, då gruppernas redovisning sker i demokratisk ordning, är alla så trötta att det inte finns möjlighet att urskilja någon ny metod som skulle vara till hjälp för andra.
Deltagarna drabbas igen av en insikt: diskussionerna i smågrupper som ordnas i den vällovliga mötesdemokratins namn utgör en manipulativ säkerhetsventil för pyrande känslor. Överheten behåller sin ställning som sammankallande. Detta försiggår år ut och år in. Fördömande av mobbarna och ömkan av offren upplevs sant och riktigt och enande. Och visst är det så. Det är bara att med detta grepp bryter man inte bovjaktens mönser och man får inte tag i mobbningen bakom ryggen.
Antag att en "internetförstärkt från-mun-till-mun-metod" sprider kunskap om hur GBm bryter våldets cirkel utan att använda vare sig våld eller kärlek. De som begripit detta börjar bildar ett nätverk som en dag samlar eldsjälarna till en gemensam konferens.
Min hälsning till en sådan konferens är: förkasta inte avvikande grepp innan ni hört dem. Räkna med möjligheten att man kan lära sig något från den andra sidan också.
Min tro på "Internetförstärkt från-mun-till-mun-metod" är härledd av konferenserfarenheter som säger att en innovation inom fredsfostran, disciplinproblem eller mobbningsbekämpning inte kan få genomslagskraft från en talarstol på en konferens.
Det finns konferensorganisatörer som av hela sitt hjärta inget hellre vill än att skapa fred, införa trivsel i skolan och bekämpa mobbning. De engagerar kända namn att hålla anföranden (linjetal – key-note-speeches). Men så träder i kraft en naturlag som säger att konferens i vårt ämne bär fröet till sin egen upplösning. För att få med åhörarna måste budskapet nämligen uttrycka det som redan är bekant och väcka känslor. Och en förkunnelse som enar ett auditorium är det kända att busarna är elaka och offret oskyldigt.
Förslag till åtgärder blir därefter: eleverna ska ha upplysning om det onda; behandling av förekommande fall ska vara bestämd. Detta kan sägas med några meningar men traditionen bjuder längre anföranden vilket har till följd att de ter sig långrandiga. Åhörarna som inte får material för att hantera elevernas beteendeproblem på annat sätt än vad de redan gör säger i pauserna: "Samma gamla tjat om igen". Och tillägger "Man åker till konferenser mest för att träffa folk".
Utbildningsdepartementen och skolverken världen över upptäcker att stora konferensers inneboende dynamik sätter gräns för att sprida nya insikter. För att begripa en innovation fordras ju tid för eftertanke – vilket betyder att organisatörerna själva måste ha deltagit i en förberedd workshop för metoden ifråga. Innan detta har inträffat ställer de till med skenlösningen med grupparbete på konferenser och studiedagar. Deltagarna i smågrupper tar fram sina tankerutiner som kan vara kloka men i slutet av dagen, då gruppernas redovisning sker i demokratisk ordning, är alla så trötta att det inte finns möjlighet att urskilja någon ny metod som skulle vara till hjälp för andra.
Deltagarna drabbas igen av en insikt: diskussionerna i smågrupper som ordnas i den vällovliga mötesdemokratins namn utgör en manipulativ säkerhetsventil för pyrande känslor. Överheten behåller sin ställning som sammankallande. Detta försiggår år ut och år in. Fördömande av mobbarna och ömkan av offren upplevs sant och riktigt och enande. Och visst är det så. Det är bara att med detta grepp bryter man inte bovjaktens mönser och man får inte tag i mobbningen bakom ryggen.
Antag att en "internetförstärkt från-mun-till-mun-metod" sprider kunskap om hur GBm bryter våldets cirkel utan att använda vare sig våld eller kärlek. De som begripit detta börjar bildar ett nätverk som en dag samlar eldsjälarna till en gemensam konferens.
Min hälsning till en sådan konferens är: förkasta inte avvikande grepp innan ni hört dem. Räkna med möjligheten att man kan lära sig något från den andra sidan också.