Går det att hantera huliganer, kriminella och terrorister med GBm utanför skolan?
Vi ska här  diskutera tre varianter av våldsbeteende bland unga män utanför skolan för att bättre förstå GBm genom att markera gränser till sådant som GBm inte kan göra. Våra förväntningar på GBm:s  generaliserande effekter kan därvid få klarare konturer. Vi skiljer mellan kriminella, huliganer, och terrorister.

De kriminella våldsverkarna har något vinstmotiv, den vanligaste typen är rånare. Deras skuld är redan fastställd; vi kan inte nalkas dem med "konstruktiv okunnighet" (okunnigheten hos den terapeutiska medlaren måste vara äkta). Det förekommer av samhället arrangerade möten mellan förövare och offer kallade för "medling". Jag anser att verksamheten är lovvärd men mera adekvat vore att kalla dem för "försoning" möjligen "förlikning" därför att samhället har fastställt vem som är offret som kan bevilja förlåtelse. Detta betyder att dessa möten faller utanför GBm-paradigmet där målet inte är förlåtelsen. Förvisso accepterar den terapeutiske medlaren känslor och välkomnar spontana ursäkter men normalläget i GBm är ett lugnt, vänligt resonemang som leder till den gemensamma lösningen.

Huliganer begår våldshandlingar av lusten att förstöra. Om de åker fast, följer samma principer som vid handling av andra kriminella, dvs. i samtal med dem är GBm-möten med gemensamma lösningar inte adekvata. Det är ursäkter och förlåtelsen som gäller.

Terrorister är annorlunda än kriminella och huliganer därför att deras mål är politiska eller religiösa. De kallar sig för "frihetskämpar", vilket betyder att deras grundvärderingar kan, kanske, till en del sammanfalla med det demokratiska samhällets mål. Om en terrorists skuld är fastställd är läget detsamma som vid kriminella. Efter vad jag kan se i dag kan GBm då inte användas.

Men man kan tänka sig samtal om gemensamma värden mellan dem som försvarar terrorister och de som anklagar dem. Sådana brukar vanligen gå över till debatter mellan kontroversiella politiska idéer där man låser ståndpunkter. ("Ni terrorister tränar självmordsbombare!" – "Ni  som vill lära andra folk demokrati genom att bomba dem är de verkliga terroristerna!"). Om det skulle finns ett gemensamt bekymmer hos parterna, skulle det vara meningsfullt att orientera sig mot GBm-paradigmet. Klimatförstöring på vår gemensamma planet kan kanske vara en utgångspunkt.

När allt ovanstående har blivit sagt om kriminella, huliganer och terrorister utanför skolan måste vi erinra oss att nämnda våldsverkare är allesammans f.d. elever. Deras frustrationer, värderingar och avvikande grupptillhörighet kunde inte hanteras av den samhällsinstitution där de under de avgörande åren av sitt liv tillbragt flest av dygnets vakna timmar. Den pedagogik som skolan och lärarutbildningen kunde utveckla var att intensifiera normer genom verbalisering och eventuellt en viss learning-by-doing i värderingsövningar. GBm erbjuder däremot en operationell metod som förväntas ge elever i riskzonen upplevelser vid konflikthantering där "mina förslag för att komma till en gemensam lösning räknas".  Därför kan vi vänta vissa generaliseringseffekter från GBm i skolan till livet utanför.

Se länk Tre paradigm för att befrämja fred