Måste man tala med föräldrarna före GBm?

I min första bok hade jag sagt till läsarna som tänker använda min metod: Vi har inga hemligheter, informera föräldrarna och allmänheten om allt på föräldramöten och studiedagar. Det enda man måste tänka på är att undvika missförstånd. Berätta en bit i taget och försök att få återkoppling och beskriv sedan mer om åhörarna har förstått den första biten rätt.

"Men", sade jag, ”om du får ett konkret mobbningsfall och har bestämt när du ska börja samtala med de misstänkta mobbarna så tänk efter innan du ringer och talar med föräldrarna.”

Fråga dig själv: vad är den praktiska meningen med att ni talar med dem i förväg? Ska de lära sina barn hur de ska avfärda beskyllningar? – Om ni avser att "förhöra" de misstänkta mobbarna har ni inte förstått vad som får GBm att ge resultat,  ska inte heller använda den. Jag varnar för misslyckande!

Ska du instruera föräldrarna att  "lugna ditt barn att det är inte farligt"? – Om du tror att detta behövs före GBm så är det samma sak: du har inte förstått min metod. "Lugna" inför vad? Inför ett "allvarligt samtal om mobbning"? Eller tror du att ditt barn inte märker att du haft ett telefonsamtal med läraren/vårdpersonalen om barnets ofog med något i skolan?  I så fall är det något som är fel i er kommunikation hemma. Här bör du ändra någonting.”

Samma spår – att inte tala med föräldrarna i förväg – följde också Ljungström som omkring ett decennium efter min första bok gav ut "Farstametoden" som han uppgav vara konstruerad efter mina principer. (Hur Farstametoden skiljer sig från mina metoder har jag beskrivit i länken GBm är ett nytt ”paradigm”!)  Trots min kritik av Farstametoden för övrigt har jag alltid gett den rätt i denna punkt.  I dag skulle jag formulera mig på följande sätt: om du avser att beskylla barnet för något allvarligt i dina samtal så måste du helt säkert ge föräldrarna en chans att vara med och försvara sitt barn. Om inte föräldrarna har tid att vara med, så avgör du i samråd med dem om du överhuvudtaget ska tala med barnet om misstankar om dessa allvarliga förseelser.

Om du förstått GBm så vet du att i GBm inte beskyller barnet för någonting; på sin höjd kan du nämna om rykten om förseelser för att raskt gå över till lösningsförslag. Du vet att vi reder inte ut om rykten är sanna eller inte, vi riktar oss så starkt in på hur vi löser ett gemensamt bekymmer att skuldproblematiken kommer bort.

Det har hänt att människor som säger att de förstått mina ovanstående förklaringar säger: "Jag tycker i alla fall att man alltid ska kontakta föräldrarna innan." Då utspinner sig följande samtal:

Jag frågar: "Innan vad då?” Jag får svaret:
–    "Innan man har samtal om sådana allvarliga saker som att barnet har mobbat." Jag svarar:
–    "Jag tycker att du har alldeles rätt. Men om du vet att han har mobbat så hoppas jag att du talar med honom själv.  Likadant är det med läraren som vet att han mobbar. Jag vet nämligen inte att han mobbat andra."
–    "Du ska inte göra dig dummare än du är, du vet mycket väl att han har mobbat," säger föräldern. Jag svarar:
–    "Har du märkt någon gång att om man gör sig dummare än man är så får man veta mer. Gör ett försök. Att göra tvärtom är värre."

Det händer nu att föräldern förstår poängen och säger:
–    ”Men efteråt kan du väl underrätta föräldrarna…” Jag svarar:
–    ”Visst kan jag det”. Men jag brukar säga till barnen: om ni vill så kan ni tala med föräldrarna om samtalen vi haft. ”Jag har inte kontrollerat om barnen har gjort det…"

Sammanfattning: att tala med föräldrarna om mobbningsbekämpningsmetoder är rent av önskvärt. Det är också klart att om mobbningen är så klart bevisat att det är fråga om verkliga mobbare, så tala med föräldrarna. Men om du är i det lyckliga läget att du bara hört att deras barn eventuellt har mobbat så ska du inte ringa vid blotta misstanken. Sådant är en tvångsföreställning hos dem som inte känner GBm på riktigt.