Under vilka förutsättningar är det tillrådligt att använda skolmedling vid mobbning?

Världen över har framstegsvänliga skolor börjat utbilda lämpliga elever till kamratmedlare. Det låter bra; eleverna kan åtminstone komplettera skolpersonalens fostran till konfliktlösning.  Två frågor inställer sig: (1) klarar elevernas medling också mobbning och (2) saboterar inte utbildning av utvalda, socialt skickliga elever den värdegrund som kallas jämlikhet?

De kraftigaste supportrar till verksamheten är de utvaldas föräldrar. Deras redan socialt kompetenta barn får en extra drill i det demokratiska ledarskapets teori och praktik. De föräldrar vars barn var nära att bli uttagna kanske muttrar något när skolan drar om igen orden om skolans värdegrund och allas lika värde. De bestämmande vet ju att vad man än gör blir alltid någon förälder missnöjd och vad deras barn beträffar så tas deras missnöje väl om hand av kamratmedlarna som lärt sig att verbalisera demokratiska målsättningar på träningsläger.

En svensk framgångssaga i kamratmedling
Kamratmedling har, som det mesta i Västvärlden efter det andra världskriget, amerikanska förebilder. Rörelsen har flera namn. Vid sidan av peer mediation finns också peer supporters mm. Det gemensamma för dem alla är att medlarna tas ut på grund av sin sociala skicklighet. Bland dem som gör det med emfas kan man nämna ett australiensiskt material som inleder det första instruktionsmötet med att gratulera de uttagna eleverna för att de blivit uttagna. Resten betonar det som är gångbart för de kamrater som de ska hjälpa: att medlarna ska vara neutrala, lyssna på parterna och allt annat som bygger upp medlarnas värv.

I Sverige finns sedan decennier företrädare för medlingsrörelsen. Det kraftfullaste elevmedlingsprojektet för närvarande leds av Linda Marklund i skolorna i Norrbotten. Hon ventilerade sin välskriva lic. avhandling Skolmedling i teori och praktik på den juridiska institutionen i Uppsala. Jag deltog med inlägg som var ett slags sammanfattning av den här länken på hemsidan. Jag föreslog i en senare korrespondens samarbete för en gemensam utveckling av skolmedling vilket Linda Marklund bekräftade med motsvarade vyer.

Förebilden för Linda Marklunds grepp i lic. avhandlingen  är, enligt hennes uppgift, Richard Cohen och dennes Peer Mediation Associations i USA och det statliga skolmedlingsprogrammet i Norge.

Eftersom uttagning av elit inte är helt gångbar i Sverige, leder Linda Marklund bort tankarna från uttagningens negativa konsekvenser:


Med andra ord: samplet som får utbildning som elevmedlare är stratifierat så  att det ska representera ett befolkningsgenomsnitt i alla avseenden – förutom att de uttagna ska ha de egenskaper som konstituerar en bra medlare.

Kan det vara på annat sätt? Är det fel at låta dem som är skickliga att komma fram? Svaret är: det är bra att de skickliga medlarna uppmuntras. Men låt kamraterna, efter att de sett olika förmågor, bedöma vem de vill anlita. De ska börja med att först alla i klassen ge en ordentlig medlarutbildning och sedan låta dem som de själva väljer medan diskussionen  om rätt medling fortsätter. För att klargöra vad jag menar med ”ordentlig medlarutbildning” vill jag först lyfta fram vissa drag i den allmänt utbredda skolmedlingsverksamheten representerad av Linda Marklund. Jag vill också passa på och deklarera min uppskattning av detta. Jag betonar att det som redan görs av henne och andra är ett ordentligt steg framåt mot ett bättre skolklimat.

Ger inte Linda Marklunds projekt redan en utbildning i medling åt alla i klassen?
Presentationen av medlingsprojektet som Linda Marklund leder ges något olika i skilda skolor. Det förefaller att eleverna i de flesta fall får först anmäla sitt intresse för att bli elevmedlare. Hertsöskolan i Luleå administrerar ett formulär med 4 frågor varefter uttagning följer:

Vissa skolor överlåter till elevrådet att välja medlare. En använder dock lottdragning. Somliga skolor ger eleverna information om vad skolmedling innebär varefter de som anmäler sig intervjuas av en grupp bestående av medlingssamordnaren, skolledningens representant, någon elevmedlare och någon lärare vilka tillsammans ”väljer ut dem som är lämpliga”. 

Men förekommer inte redan medlarutbildning för alla i klassen i vissa delar i det Norrländska projektet? Vi kan läsa följande:


Hur går det ihop att det finns resurser att "utbilda hela klasser" men inte för att utbilda en "separat grupp"? Den rimliga förklaringen torde vara att den "utbildning av hela klasser" som utförs i projektet är föga kostnadskrävande på grund av sin korthet. Denna korta medlarutbildning är kanske bra om vi kan vara säkra på att den genom sin ytlighet inte ger vissa elever idéer som är kontraproduktiva mot vad presentationerna av medling syftade till.

Jag har ett förslag för en medlarutbildning för hela klasser som inte kostar samhället mer resurser än några lärarkurser som i botten har utbildning i mobbningsbekämpning  med medling som bas. Under fyra lektionstimmar i ämnet svenska får deras elever först skriva uppsatser om konfliktlösning följda av diskussioner  som leder till ett engagemang att lära sig medling och öva detta i rollspel.

Jag gjorde de första försöken redan på 1990-talet (på Tiundaskolan i Uppsala) och utarbetade både elev- och lärarhandledning under fortsatta experiment (Katarinaskolan i Uppsala) i både svensk- och engelskundervisningen Vt. 2001. Hur andra fortsatte projektet AKBM – Alla i Klassen kan Bli Medlare –  är beskrivet på Internetsajten http://www.pikas.se/GBm/ Men här ber jag att först närmare få fokusera på den uttagning den skolmedling som Linda Marklund presenterar.

Utgångspunkter för en reflekterad skolmedling
Här två förutsättningar för en vidareutveckling av medling i elevernas konflikter:

• Ledaren för medlingsverksamheten kan kreativt hantera skillnaden mellan symmetriska och asymmetriska konflikter.
  
  
• Vid asymmetriska konflikter är det viktigt att medlaren börjar med enskilda samtal med parterna där de i en avspänd atmosfär får ett så djupt förtroende för medlaren att konstruktiva förslag kommer fram som bildar en gemensam och godtagbar lösning vid parternas kommande möte.

Vad är en "asymmetrisk" konflikt?

Freds- och konfliktforskning har i decennier skiljt mellan
(1) symmetriska konflikter där parterna är lika starka och initiativrika och (2) asymmetriska konflikter där en av parterna är i överläge i styrka och initiativ. Mobbning i betydelse av gruppvåld är en asymmetrisk konflikt eftersom gruppen praktiskt taget alltid är i överläge och tar initiativet till att trakassera sitt offer.

Den slutsats av denna distinktion som infinner sig först är att medling vid asymmetriska konflikter är olämplig. Dels därför att den starkare partens skuld genom dess maktställning förefaller vara uppenbar, dels därför att vid en förhandling för samvaro i framtiden den svagare parten inte kan hävda sig så att lösningen blir jämbördig.

Den andra punkten ovan är lösninsstrategin vid asymmetriska konflikt er med terapeutiska element. Den fullföljer två målsättningar: 

• Vid medling får mobbningsoffret status som jämställd part. Om vår metod stödjer offret vid förhandling utan att stödet blir påtagligt (med icke-verbala medel) rehabiliteras offret. (I stället för att som vanligt få sin rang som beklagansvärt offer ytterligare accentuerad när korrigerande åtgärder riktas mot motparten mobbarna t.ex. genom "allvarliga samtal" vars innebörd är förebråelser eller straff för att ha trakasserat någon som är i underläge.)
  
  
• Vid terapeutisk medling upptäcks och förstärks mobbarnas autonoma motiv att upphöra med sina trakasserier även bakom lärarnas rygg. Dessa motiv är olika alltefter gruppens dynamik. Exempelvis är i den klassiska mobbningsgruppen med irrationell våldsmentalitet mobbarna omedvetet rädda för att själva bli nästa offer. I en annan grupp, den urartade försvar-mot-inkräktare-gruppen, fanns det i början rationella skäl att utesluta någon som inte passade i gänget men uteslutningen övergick till mobbning.

En inledande neutralitetsförklaring av medlaren vore malplacerad vid asymmetriska konflikter; sådant är påkallat om sammanträden inleds med två parter samtidigt. Men om man börjar med enskilda samtal med parterna var för sig kan man fokusera deras inrikting på lösning på ett så medryckande sätt att "neutralitetsdeklarationer" verkar irrelevanta. I sitt lyssnande representerar medlaren inte något annat än konstruktiv hantering. Med sina kommentarer förstärker medlaren de bidrag som kan ledas till en gemensam lösning.  Det viktiga är att han eller hon utvecklar en atmosfär som kan kallas terapeutisk utan att vara psykoterapeutisk. Terapeutisk medling går inte tillbaka till barndomsupplevelser eller hembakgrund; den avser inte att framkalla känslor men är beredd att acceptera dem ifall de skulle välla ut spontant.

Ovannämnda två målsättningar kan genomföras ifall medlaren behärskar det enskilda samtalets kraftfulla konst och har insikter i hur man motverkar sina naturliga tendenser att inta domarens roll eller fungera som rådgivare vilket är den vanliga reaktionen under medling vid asymmetriska konflikter. Dessa insikter förvärvar man effektivast genom att hantera mobbningsfall med GBm (Gemensamt Bekymmer metoden) Metoden är närmare beskriven i Anatol Pikas bok Gemensamt Bekymmer metoden (1998) som ger rikligt med dialogexempel.

Vad får kamratmedlare att åstadkomma en förlikning i Linda Marklunds centrala exempel?
Linda Marklund börjar sin licavhandling med en skolkonflikt som utgör det centrala exempel som hon återkommer till under resonemangets gång. Exemplet kallas för ”Kryddburken”. Jag återger det förkortat.


Linda Marklund betecknar händelsen som en ”allvarligare konflikt i en skola, en konflikt som tillåtits att eskalera.” Enligt freds- och konfliktforskningens terminologi föreligger här en asymmetrisk konflikt. Enligt min uppfattning passar beteckningen mobbning in på denna konflikt. Även de definitioner som kräver som kriterium på mobbning att våldet ska ske "upprepade gånger" kan se att trakasserierna i skildringen inträffade två gånger och åtminstone en av offrets kamrater väntar sig en fortsättning. Varför klassificerar inte Linda Marklund händelsen som mobbning?

Är bekämpning av skolmobbning redan inkluderad i Linda Marklunds skolmedling?
Om samarbete med Linda Marklund uppstår ska jag fråga henne varför hennes medlingsverksamhet inte uttryckligen behandlar mobbning trots att hennes centrala exempel återger mobbning. Till dess är min förklaring att hon hindras av en utbredd föreställning att "det går inte att medla vid mobbning" och rent av att "man ska inte medla vid mobbning". Genom hela Linda Marklunds beskrivning av fallet framstår den ena partens skuld som obestridlig medan den andra, offret, uppträder utan klander. Hon använder detta fall som sitt upprepade standardexempel på skolmedling som hon definierar på följande sätt tillsammans med en kritisk generalisering:


Det finns ett skäl att "skjuta elever åt sidan". Det har de lärare som är säkra på terapeutisk medling vid asymmetriska konflikter 

Vilka metoder använder elevmedlarna i Linda Marklunds projekt?
Eller: vilka element består den påverkan av som får konflikter att upphöra när elevmedlare är i verksamhet? I synnerhet när konflikter är asymmetriska? Vi kan förstå exempelvis att lärarnas spontana tillsägelser framkallar rädsla för straff hos eleverna. Historier om offrets lidande avser framkalla sympati som stoppar mobbarna inifrån osv. Använder elevmedlare samma metoder eller är det något annat utöver att de är unga?

Hos Linda Marklund finns det gott om beskrivningar av delmål men hon går inte in på de psykologiska mekanismer som elevmedlarna drar i gång hos parterna. Läsaren saknar operationella beskrivningar av repliker och exempel på elevernas know-how.  Här är de utdrag ur Linda Marklunds sammanfattning som kommer operationella beskrivningar närmast:


Allt detta är plausibelt. Men gör ideala elevmedlare något annat än vad kloka vuxna redan gör? De ungas fördel är att de är i närrummet där vuxna inte finns. Med ålderskamrater är identifikation förvisso lättare men ökar därmed alltid förståelsen?

AKBM är en radikal lösning för att förverkliga skolans demokratiska mål
Skolans läroplaner sägs förtydliga det demokratiska uppdrag skolan har men att förverkliga det genom att ta ut vissa till  en begynnande social karriär är, för den som tänker efter, en cynisk behandling av jämlikhet. Hur projektet Alla i Klassen kan Bli Medlare, AKBM,  går djupare med att förverkliga demokratiska värderingar kan man läsa närmare om påå  http://www.pikas.se/GBm/ Där finns länken om AKBM som beskriver ett fyra timmars program inom ordinarie svenskundervisning. Det startar med att aktivera medling som metod genom en skrivövning: "Hur löser man konflikter?" Diskussionen under nästa timme kommer fram till att "medling är bäst" varefter man diskuterar metoden: "Hur  lyckas jag medla utan att vara domare eller rådgivare?" och läser en 8-sidig broschyr om detta. Som ett slags belöning för detta intellektuella arbete kommer rollspel om medling.

Den demokratiska poängen är att ingen uttagning av medlare sker från de vuxnas sida. Det är uppenbart att lärare ser skillnad mellan medlarnas prestationer i rollspel – men det ser också eleverna. När konflikter uppstår väljer eleverna själva den kamrat som de har mest förtroende för som medlare.

Om klassen och svensklärare tillsammans finner ämnet medling givande följs verksamheten upp med nya händelserelaterade skrivövningar. ("Hur jag/en kamrat utnyttjade mina/sina kunskaper i medling") med åtföljande diskussioner och rollspel.

I nämnda länk om AKBM diskuteras också hur lärarna lägger grunden till sina rollspel i AKBM genom erfarenheter med Gemensamt Bekymmer metoden (GBm) som tillkom för några decennier sedan som medel vid hantering av de asymmetriska konflikter som mobbning är ett exempel på.

Den här länken på hemsidan om GBm är tänkt som en inbjudan till Linda Marklund och alla andra som inser att separat utbildning av redan duktiga skär mot allt tal om fostran till jämlikhet.  Vi skulle tillsammans kunna visa för resten av folket inom området elevmedlingsutveckling hur man genom  learning-by-doing tar fram gemensamma lösningar som alla i klassen hänger med i. Sedan förstärker vi den praktik som följer efter övningarna.

Jag har mer att säga om medlingens globala aspekter som jag odlat genom att delta i internationell fredsfostran.



En sammanfattande tabell om medling i skolan vid två huvudtyper av konflikter

	Typ av konflikt
Allmän klassifikation	Typisk asymmetrisk konflikt som ett utmanande faktum: den ena parten är påtagligt stark och fräck, den andra svag.	Klassificering oklar men ej heller önskvärd för att öka den eskalering som konfrontationer leder till.	Typisk symmetrisk konflikt: båda parter är lika starka och initiativrika.
Observationer av konflikter mellan elever i skolan	Skolpersonalen ser att en elev trakasserar någon kamrat; en grupp mobbar en enskild här-och-nu.	Tillfälliga eller andrahandsobservationer eller rapporter om att en enskild elev eller grupp har trakasserat en eller flera individer.	Två individer eller grupper står mot varandra som parter med ömsesidiga beskyllningar om oegentligheter och brottsliga gärningar.
Metodiska riktlinjer för behandling	Skolans traditionella metoder för ingripande. För yngre barn och lättare fall: ingrip med klander, ev. bestraffning; skydda offret. För äldre barn och svårare fall: rektorn anmäler till polis eller socialtjänst.	Medlare – lärare eller barn övar sig i terapeutiskt lyssnande och fördjupar sig i insikter om förändringar i hjärnan när fiendebilden utlösts. (Det limbiska systemets övertag över cortex.) Grunder GBm – Gemensamt Bekymmer metoden.	Medlaren initierar och leder parternas förhandlingar till en överenskommelse. = Skolmedling möjlig enligt både Linda Marklunds modell och GBm.
Senare utveckling	Övervakning av eleverna under rasterna.	AKBM – Alla i Klassen kan Bli Medlare.	Händelserelaterade skrivövningar efter rollspel.