En två-faktormodell som för in energi i ett antimobbningsteam
När jag på 1970-talet föreslog att skolorna skulle grunda antimobbningsteam så trodde jag att sådana skulle uppstå liksom av sig självt. Skolverket skrev till skolorna och gjorde det obligatoriskt att upprätta verksamhetsplaner dock utan att särskilt ange antimobbningsteam.
Hur implementerades dessa planer? En av mina studenter undersökte den skola i Uppsala som fått första pris för sina planer där det också förekom ett antimobbningsteam. Studenten intervjuade rektorn (som hade mycket bråttom) och fick veta att man måste bekämpa mobbning. Rektor kunde dock inte ange något exempel på behandling som förekommit. Rektorn hänvisade till teamets medlemmar som gav liknande svar. Andra lärare och elever som hon mötte var mer eller mindre okunniga om de planer som deras skola hade fått första priset för.
Nu till händelser som ledde till modellen som implementerade ett kraftigt antimobbningsteam. Ritha Mälström, lärare i Skallbergsskolan i Västerås hade läst min hemsida om GBm (upplaga januari 2006). Hon ringde och frågade om hon kunde delta i ett workshop jag hade i Uppsala i mars 2006. Jag var i början tveksam eftersom GBm är avsedd för tonåringar och hennes elever var i förpubertetesålder. Men ju mer hon talade om sitt eget och kollegernas intresse för GBm och de särskilda svårigheter deras skola hade (38% av deras elever hade invandrarbakgrund), desto starkare blev mitt intryck att Ritha Mälström och hennes kolleger var kapabla att experimentera med GBm även på mellanstadiet. Jag hälsade dem välkomna.
Det kom fyra lärare. Alla hade läst boken väl men som alltid, vissa hade lagt vikt på fasernas ordning, andra på GBm:s filosofi. Tre av dem hade förberett sig väl genom läsning av min bok; tre kunde skapa bra kontakt med den "misstänkte mobbaren". Vi övade på lördag i sex timmar. På måndag behandlade de sina första fall med GBm och berättade om sina resultat till rektor Lars-Olov Norling som själv började studera boken om GBm och ingick i deras grupp.
Rektorn beställde ytterligare 12 böcker och annonserade ut att det skulle bildas ett reguljärt antimobbningsteam vars medlemmar skulle läsa på min bok så att de kunde svara på repetitionsfrågor. De intresserade möttes under vårterminens sista dagar. Deras svar på frågor sändes till mig. Jag konstaterade att alla hade tillägnat sig faserna och riktlinjerna av GBm.
Jag reste till Västerås för höstterminens studiedag och höll ett anförande för alla skolans lärare och en workshop för antimobbningsteamets medlemmar (inklusive rektorn). Under hela höstterminen stod jag i telefonkontakt med Ritha och ibland med rektorn. Vid två tillfällen hade jag ärenden förbi Västerås. Jag träffade teamet och tre elever som Ritha och jag hade talat om.
Intressanta utvecklingperspektiv öppnades. Verkligheten själv slog upp portarna till en administrativ formel som löste problemet hur man ska förena mobbningsbekämpning med skolans organisation som helhet. Det blev klart att alla behövde en orientering om principer men bara särskilt intresserade behövde ta del av professionella riktlinjer som var uttryckta på par hundra sidor (som utgör ett villkor för att deltaga i mina workshops och grundar en prognos för behandlingsresultat som varar). Enligt min erfarenhet är det omkring 10-15 % av skolpersonal som vill aktivt hantera förekommande mobbningsfall och aktivt delta i antimobbningsteamets arbete. De övriga är ombedda att rapportera om den mobbning som de observerar.
"Hela-skolans-program"
dras i gång av två samtidigt förekommande faktorer:
|
Det första tecknet på att ett hela-skolan-program har förusättning att utvecklas är att elever som behandlats med GBm spontant kommer till lärare som gjort det och berättar om sina egna försök att lösa konflikter. Därefter "kammar" kompetenta användare av GBm genom hela skolan med klassdiskussioner om behandling av mobbning (som erhåller en så påtaglig uppskattning av GBm att eleverna nämner namn på "dem som behöver hjälp".
Ritha Mälströms korta berättelser om positiva effekter
Starten till en god skolatmosfär: Skallbergsskolans rektor berättar om resultat med GBm.
Susanne Porswald berättar hur hon fick napp med frågelistan lågt ner i skolåldrarna
Förutom vad Ritha Mälström, rektor Lars-Olof Norling och Susanne Porswald berättar skrev ytterligare en lärare på Skallbergsskolan, Jenny Karlsson, till Pär Eriksson, proAros direktör (motsvarar stadens skolchef) 07-02-20 följande brev om GBm:
”Denna metod är testad i min klass, en stor stökig klass med mycket gruff och fult språk. Jag har en blandning av svenska och utländska elever. Med den här metoden kan jag se en förändring. Barn får själva fokusera på lösningar och även själva formulera dessa i en vuxens närvaro, samt inför de andra som är inblandade i samma konflikt. Många barn har ökat sin förmåga att reflektera, se sin egen del i konflikter och jobbar hårt för att undvika och stoppa upp konflikter.
Ritha är jätteduktig på metoden och kan också konsten att förmedla den.
Nu när det skrivs så mycket om att skolorna inte bryr sig vore det, anser jag som pedagog med erfarenhet av olika metoder, en jättebra metod att föra vidare och satsa på. Det är bland de enda metoder jag sett då förändring i barnens sätt att tänka verkligen sker. Dessutom betonar metoden det positiva, att tänka framåt och se möjligheterna.”
Det blir påtagligt att eleverna gillar idén med medling. Detta blir en bra början för metoden ”Alla i Klassen kan Bli Medlare”, AKBM. I manualen till AKBM redogör jag för min egen användning och Ritha berättar där om sitt aktuella grepp (pdf-fil 5 Mb).