Med "dold mobbning" menas här den mobbning som lärarna inte ser. Om de ser, är tjänsteplikten enkel: ingrip genast eller hämta hjälp. Det mera problematiska är vad som händer sedan.  Den metod för behandling som här beskrivs får elevernas förtroende så att de, i klassdiskussioner om mobbningsbehandling, uppger namn på dem "som behöver hjälp". Metoden är en operationell härledning av Skolans mål och riktlinjer. Denna hemsida utgör bilaga till en skrivelse till berörda myndigheter.	llll
Att förankra målformuleringar operationellt Med "operationell förankring" menas här att den som uttalar målet också ger beskrivningar hur det nås i verkligheten. Målsättningen torde alla goda krafter vara eniga om: ”Ingen ska behöva vara rädd för att gå till skolan”, som skolminister Jan Björklund sade i en artikel (Aftonbladet 08-01-11). Hans operationella insats gällde denna gång en extrem fråga – om offren för mobbning, (som kanske hela-skolan-program inte kunnat hjälpa,) ska placeras i en annan skola eller om mobbarna ska flyttas.
Målsättningar kan testas med kravet på operationalisering. Exempelvis målet "nolltolerans".  Uppfinningsrika elever kan ju testa denna inriktning med små provokationer (t.ex. att rynka på ögonbryn på någons tal) tills uttryckets absurditet avslöjas.
Gemensamt Bekymmer metoden erbjuder riktlinjer och praktik vid behandling av förekommande fall på ett sätt som väcker elevernas förtroende så att de efter klassamtal om metoder ger namn på dem "som behöver hjälp". Vi för in samverkans paradigm. Det finns skäl att tro att här finns en potential för förebyggande.
Förebyggande metoder i dag Elevombudsmannen Lars Arrhenius säger: "Det viktigaste är det förebyggande arbetet. Där har jag sett att det finns stora brister. Man tar inte sitt ansvar fullt ut." (Uppsala Nya Tidning 08-02-18) Lärarens utbildning har gått ut på att vara kunskapsförmedlare.  Kunskaper ska också förmedla eller förkunna goda normer. Vid sidan av detta huvuduppdrag förväntas läraren, i mån av tid och vid tillfälle,  också vara elevvårdare som innebär elevkontakter i kritiska situationer, vanligen konflikter. Mobbning är en asymmetrisk konflikt dvs. den ena parten, offret, är svagare medan den andra parten är starkare, har initiativ och vanligen består av flera mobbare. Det mesta förebyggande arbetet, som inspirerar hela-skolan-program, går ut på att ge eleverna goda normer. Det är en roll som lärarna har övertagit från sina egna lärare och behärskar väl. Nya metodgrepp har tillkommit. Eleverna deltar i dramaspel som föreställer mobbning. De engageras i deklarationer som fördömer diskriminering. Upprepad forskning visar – indirekt – att efter hela-skolan-program (eller "åtgärdspaket") finns mobbning kvar. Den som säljer det mest utbredda av dessa (Dan Olweus) konstaterar genom enkätundersökningar att hans program kan minska mobbning med 50-70 % – vilket betyder att 50-30 % inte påverkats av programmet! I hela-skolan-program av känt snitt ingår bevakning av rasterna. Övervakningskameror som visat sig vara effektiva mot materiell skadegörelse torde också minska grov mobbning. Men skulle man öka antalet kameror så att de når varje vrå skulle skolans karaktär av övervakad anstalt bli outhärdlig, åtminstone för högstadieelever. Kan elevstödjare och elevmedlare uppmärksamma dold mobbning? Troligen mer än lärarna, men inte allt. Upptäckten och behandlingen av mobbning kan inte helt lämnas till valda eller utsedda unga ombud. Några av dem kan utvecklas till översittare
Slutsatsen inställer sig: De vanliga "åtgärdspaketen" når inte i dag mobbning bakom lärarnas rygg.
Den här hemsidan vädjar om myndigheternas hjälp att nå den skolpersonal som redan förstått att upptäckten av mobbning bakom deras rygg är beroende av att eleverna gillar den metod som används vid hantering av de mobbningsfall som förekommer.
Med hjälp av Gemensamt Bekymmer metoden, GBm, kan man upptäcka mobbning som är dold för lärarna Elevmedverkan är avgörande för både hantering av förekommande mobbning och upptäckt av dold mobbning. Gemensamt Bekymmer metod, (GBm,) har som en behandlingsprocess, utvecklats under decennier främst genom återkoppling från de inblandade eleverna.  Den nuvarande GBm kan valideras genom en evidens som enligt skolans styrdokument bör vara av högt värde:
Eleverna uppfattar GBm som en metod för medling i konflikter på ett sätt som involverar parternas bekymmer och väcker förslag till lösning. Under klassdiskussionen med tonåringar om metoder för att hantera mobbning vinner presentationen av GBm (av en person som är förtrogen med den genom egen erfarenhet) så starkt förtroende att eleverna skriver namn på de klasskamrater som "behöver hjälp" på en frågelista. Diskussionsledaren tar omedelbart individuella  kontakter med dem och inleder med frågan: " Vem kunde det vara intressant för mig att tala med – på det sätt som vi beskrev i klassen".
Vad får tonåringar i klassdiskussionen om metoder för mobbningsbekämpning att gilla GBm?  Jo, det är GBm:s grundtema: leta inte efter skuld utan koncentrera diskussionen så starkt på en gemensam lösning att skuldfrågan försvinner i periferin. Förutsättningen för detta är att diskussionsledaren har god kännedom om GBm:s riktinjer och praktiska handgrepp.
GBm förverkligar skolans överordnade mål utan att äventyra säkerheten för offret och mobbarna GBm är begränsad till de fall där konflikt råder mellan identifierade parter. Mobbning är en asymmetrisk konflikt. (En av parterna är starkare.) Den läkande kraften frigörs i enskilda samtal med de misstänkta mobbarna. Den vuxnes konstruktiva okunnighet om fallet (vilket förklaras längre ned) vinner elevernas förtroende; ur mobbarnas outtalade insikt att de själva kan bli utsatta i den våldsamma gruppdynamiken växer fram en gemensam lösning med offret och bekräftas genom uppföljning.
GBm är inte skapad för "lätta fall".  Hittills har GBm-användarna lyckats finna lösningar som båda parter kan godta i samarbetets tecken och inom ramarna för samhälleliga mål. De vuxna som tagit den terapeutiska medlarens roll är beredda att vid behov övergå till ultimativa metoder för att alltid kunna garantera offrens säkerhet. Poängen är att jag avråder från en omvänd ordning: att börja barskt och tro att man sedan kan växla till stillsamt.
Ett avsnitt för dem som är teoretiskt intresserade: Lärarnas roll i elevernas konflikter kan beskrivas enligt tre paradigm Orsaken till en konflikt är oftast en obetydlig händelse. Det avgörande är att den lilla konflikten eller retsamheten trappas upp till mobbning.  Det är i upptrappningen som lärarens roll får sin betydelse.  Vi vet att eleverna följer lärarens gärningar mer än hans/hennes ord. Det betyder att överföring av lärarens beteendemönster till eleverna inträffar. Tre grundmönster av lärarnas inskridande bildar tre olika paradigm. Det centrala i dessa paradigm är på vad sätt lärarens ego är oroad av den misstänkte mobbarens beteende. För att precisera relevanta psykologiska mekanismer ska vi bruka termen "ego-alter"-relation. Det första paradigmet. Lärarens rättfärdiga ego "vidtar åtgärder" gentemot elevens ondskefulla alter inom lagens råmärken. Detta är den naturligaste (primitivaste) av alla reaktioner. Eleven upplever att det är läraren som bestämmer vilka medel som är befogade.  De flesta av de misstänkta mobbarna upplever lärarens fördömanden som mobbning. De överför lärarens tro på egen rättfärdighet till sin behandling av offret. Det andra paradigmet är motsatsen till det tidigare nämnda greppet. Lärarens förstående och kärleksfulla ego möter elevens ondskefulla alter i avsikt att införliva denne i goda människors krets. Dessa ädla känslor och syften inom läraren förväntas bli överförda till den misstänkte mobbaren. Han eller hon inbjuds in i de godas värld  där ingen är mobbare eller offer. Det tredje paradigmet. Läraren eliminerar ego-alter förhållandet till eleven. Detta är en vidareutveckling av den tidigare nämnda kärleksfulla förståelsens paradigm men utan dess enfald. Ett nytt element – terapeutisk medling – är så annorlunda att ett tredje paradigm formas. Detta är GBm. Den vuxne utvecklar en konstruktiv okunnighet om den misstänkte mobbarens eventuella skuld som får de misstänkta mobbarna att berätta. Lärarens äkta nyfikenhet väcker förtroende. Parterna leds till att finna en gemensam lösning som är godtagbar för samhället. Den vuxnes lyssnande hållning gentemot den misstänkte mobbaren överförs till denne så att han i sin tur utvecklar en samarbetsorienterad hållning till sin diskussionspartner (som kan vara ett f.d. offer eller provokatör). Den f.d. mobbaren formar en samarbetssökande jag-bild. Ju mindre övertalning från läraren desto säkrare blir de forna anatgonisternas överenskommelse. Lärar-egot får en särskild tillfredsställelse ifall konfliktens parter övertalar honom att lösningen varar och överensstämmer med samhälleliga mål.	. .
Det tredje paradigmet är ett mål som hos de flesta utlöser beröringsångest innan de hinner tänka på vilka fördelar det kan ha. De svarar reflexmässigt: "Jag/vi har så mycket annat att göra". Mitt viktigaste argument för att förmå skolpersonalen att sätta sig in i en metod som kan hantera dold mobbning är: den tid du använder för att lära dig GBm går med vinst. Läser du mer, kan du räkna ut, hur. Kan du inte så skriv till anatol@pikas.se
Vi undersöker de lärares motiv som tror att GBm är "svår", och jämför med dem som finner GBm inspirerande  En av mina vänner som är pedagogiklektor på en lärarhögskola erbjuder sina elever en lista över  böcker varifrån de ska välja enskilda uppgifter. Många av böckerna handlar om mobbning. En minoritet väljer min bok om GBm, majoriteten föredrar andra böcker. "GBm är för svår" sade min vän men kunde inte förklara varför. De som valde min bok kunde emellertid förstå GBm:s poäng. Lärarstudenternas val liknar mina erfarenheter när jag erbjuder GBm till skolsystem i olika länder. En majoritet ignorerar den, en minoritet vill se närmare på den. Till mina kurser kommer skolfolk som attraherats av beteckningen "gemensamt bekymmer". Jag förmodar att deras motiv hör till det tidigare beskrivna andra paradigmet, dvs. de söker alternativ till den straffande hållningen. De förmodas att förbereda sig genom att läsa min senaste svenska bok (eller motsvarande engelska manuskript).
Rollspel och diskussioner på kursen fördjupar deltagarnas sympati för GBm och de verkar komma till förståelse på vad sätt GBm utgör ett tredje paradigm – den terapeutiska medlingens paradigm. Efter en eller två veckor skriver jag till alla deltagare och frågar om deras tillämpning av GBm. Jag ber: var snälla och tala om för mig om det är något som, efter ditt test i din verklighet, bör ändras? Av mina brev till omkring 80 kursdeltagare i fyra länder sedan år 2000 har 30 inte svarat. De svar som jag fått kan delas in i två grupper.
"Jag har haft så mycket att göra att jag inte haft tid att använda GBm". (Ibland med tillägg: "Vi har inte haft så mycket mobbning på sista tiden.") "Jag använde häromdagen GBm och (till min förvåning) så fungerade det. (Ibland med tillägg: "Naturligtvis är inte alla fall lika.") Den förstnämnda gruppens reaktion har jag förklarat därigenom att de inte förmått att klara av i verkligheten det som vi övade under rollspel: att lyssna på eleven för att upptäcka den minsta antydan som kan användas för ett gemensamt bekymmer som senare utvecklas till en gemensam lösning. Inom den sistnämnda gruppen har det utvecklats en brevväxling och telefonsamtal med 8 lärare och 10 skolpsykologer. Hösten 2007 har jag börjat diskussion med 5 av lärarna (i tre länder) om strategier att "sälja" GBm till deras skolledning med argumentet att upptäckten av mobbning bakom lärarnas rygg är viktig. ("Och vi har en metod som gillas av eleverna!") Själva orden ger adrenalinkick När jag sorterar mina observationer om press och politiker och den stora lärarmajoriteten så har jag, efter många års tänkande, funnit en fysiologisk förklaring: så snart orden "mobbning" eller "mobbare" dyker upp kopplas de till en arketyp som är lagrad i hjärnan: "fiendebild". Denna utlöser en adrenalinkick vilket ger känsla att man lever. Att fördöma det onda tillfredsställer behovet av gemenskap: jag tänker som engagerade människor gör. Men att finna livskänsla genom en fiendebild skapar med åren beroende till denna fiendebild. Eller: själva orden "mobbning" och "mobbare" är beroendeframkallande. Här har vi nyckeln till mobbningsbekämpningens villkor. Det är därför som produkter från upplevelseindustrin – massmedia – följer det mönster som jag kallat för det första paradigmet. Jag förmodar att hundratals människor som publicerar resultat av sitt fältarbete med GBm (mest på engelska under beteckningen MSC eller SCm) följer som medveten kontrast det tidigare beskrivna andra paradigmet, det vänliga mötet med den bråkiga eleven. Låt mig här försäkra er att vi är på samma sida. Förenade i opposition gentemot de mobbningsbekämpare som (enligt eleverna) "mobbar mobbare". Men jag uppmanar: studera det tredje paradigmet – GBm – som jag tror mig nu ha uttryckt tydligare än tidigare! Prova det även i tillämpning! Tonåringar i klassdiskussioner har inte hunnit bli beroende av orden mobbning och mobbare. De har en mer öppen och flexibel uppfattning av dessa benämningar. Förvisso har dessa ord en negativ innebörd också för dem, men i deras påtagliga verklighet skiftar uppfattningar om vem av kamraterna som egentligen är mobbare och vem som är offer. Därför finner de att min terapeutiska medling passar deras uppfattning att det viktigaste är att rikta in samtalen på en gemensam lösning.
Den spännande frågan i framtiden är: kan lärarnas arbetsgivare ge resurser till de lärare som fattat att det är med det tredje paradigmet som vi kan finna den mobbning som är dold för lärarna?
Några lärare kan förstå något mer:  att den terapeutiska medlingens paradigm följer ett operationellt program som bidrar till förbättring av klassens atmosfär. Liksom i miljöfrågorna får man ha tålamod att lösningar tränger igenom på lång sikt – men inte så lång att det blir för sent.  Några politiker kan rent av fatta att elever som fått insikt om terapeutisk medling genom learning-by-doing också vid många tillfällen kan förverkliga detta fredsgrepp som vuxna. Men framförallt –  de väljer då sina politiska representanter efter deras förmåga att tillämpa medlingens paradigm. Jag hoppas att om de, som i dag bestämmer över den svenska skolans utveckling läser denna hemsida så inställer sig insikten att GBm operationaliserar ju de målsättningar om samverkan som uttryckts i skolans styrdokument!
Är ni några lärare på er skola som redan har verkat i den riktning som här beskrivs, skriv till mig anatol@pikas.se  och berätta.
En sammanfattning avsedd för skolmyndigheter Arbete för att förebygga mobbning består i dag av upplysning om mobbningens förfärlighet som leder till deklarationer mot mobbning, av övningar i gott socialt beteende i normala situationer och övervakning av uppehållsrum och skolgårdar. Det metodiska greppet når inte de elever som inte identifierar sig med skolans normer. Hantering av förekommande mobbningsfall som går ut på "allvarliga samtal" är bristfällig och motverkar delvis både förebyggande och upptäckt. När föräldrarna till mobbningsoffer yrkar skadestånd brukar rektorerna hävda att skolan i sin mobbningsbekämpning tillämpat "vetenskapligt undersökta metoder". Gemensamt Bekymmer metoden, GBm, utgår från nödvändigheten att upptäcka och hantera dold mobbning. GBm har fått sin validering genom elevernas gillande i klassamtal som resulterar i att de ger namn på dem som "behöver hjälp", vilka genast engageras i terapeutisk medling som leder till gemensam lösning. Enligt känd psykologisk erfarenhet av överföring lämnar GBm:s operationella grepp avtryck i elevernas beteende. Med andra ord: i samma mån som eleverna följer lärarnas gärningar mer är deras ord verkar behandling av mobbningsfall med GBm förebyggande. I mars 2008 kommer jag skriva till olika skolmyndigheter med anhållan om sammanträde med mig om ett framtida arbete för att förverkliga gemensamma mål.